Jag var en helt vanlig ensamstående mamma till två söner, var delägare i ett företag, hade ett hus och en bil. När mina barn växte upp gav jag all min tid till dem och mitt arbete.
År 2009 kunde jag redan spela bort en summa som motsvarar ett halvårs lön. Samtidigt tänkte jag att allt var under kontrol.
Så kom det en dag när barnen var såpass stora att jag inte längre behövde köra dem till kompisar och aktiviteter. Jag hade inte längre så mycket att göra om eftermiddagarna, och för att fylla tomheten så hittade jag en ny vän, internet spel. Det började harmlöst, jag satt in bara småsummor, men så småningom började summorna stiga. År 2009 kunde jag redan spela bort en summa som motsvarar ett halvårs lön. Samtidigt tänkte jag att allt var under kontroll. Under tiden visste jag inte själv hur mycket jag spelade, men tänkte aldrig att det var särskilt mycket.
Mina egna pengar räckte inte mera till. Jag började ta snabblån så att jag kunde spela mer och mer. Till slut kom dagen då jag förskingrade pengar från mina kunder. Då kändes de som små lån, jag tänkte att jag kunde betala dem tillbaka av min nästa vinst. Även då förträngde min hjärna sanningen om hur mycket jag spelade. Jag fattade inte att jag var sjuk.
Jag drömde om spel och vaknade ofta tidigt på morgonen för att hinna spela innan jag gick till jobbet.
Tanken på att kunna vinna fick mig att fortsätta. Förutom pengar, gick även all min tid åt till att spela. Jag drömde om spel och vaknade ofta tidigt på morgonen för att hinna spela innan jag gick till jobbet. Sedan började jag spela under arbetsdagen och fortsatte i samma takt på kvällen. Allt jag kunde tänka på var att vinna. Men även om jag råkade vinna, spelade jag vinstpengarna bort inom några timmar. Under de värsta månaderna kunde jag slösa bort över 100 000 euro. Jag förstod inte vad som hände och fattade inte hur mycket tid och pengar jag i verkligheten använde till spel.
Så småningom lindrade spelen inte längre min inre tomhet. Tvärtom, spelen hade isolerat mig från allt socialt liv och jag upplevde att jag inte längre hade någonting att ge livet. Ångesten slog mig hårt, men jag förstod inte att det hade något med spelandet att göra. Jag började planera mitt självmord.
Mitt självmordsförsök misslyckades och jag hamnade i sjukhus. Personalen började reda ut min historia och grunderna till depressionen. Polisen kopplades in och först i förhören då polisen visade summorna som jag slösat bort, begrep jag att jag hade ett spelproblem. Jag hade lagt in närmare två miljoner euro på mitt spelkonto och allt som allt hade jag omsatt över tio miljoner euro i spel. Av mina kunder hade jag förskingrat väldigt mycket. Det var en chock: jag var en misstänkt brottsling.
Då började min riktiga väg genom helvetet. Förskingringen slogs upp stort i tidningarna och jag började inse att jag är allvarligt spelberoende. Återigen började jag tänka på att begå självmord.
Som tur fick jag direkt professionell hjälp av A-kliniken, ett behandlingshem för spelberoende och en handledare som själv hade upplevt spelproblem. Då insåg jag att jag inte var ensam. Men trots all hjälp var känslan av skam och skuld så stor att jag inte klarade av att röra mig utanför mitt hem eller ta mig till mataffären.
I december 2014 fick jag äntligen mitt domslut. Jag dömdes till 1 år och 9 månaders fängelse. Jag tog fängelsedomen emot utan klagomål. I fängelset fick jag livslusten tillbaka och kände att jag måste göra vad jag kan så att inte någon annan behöver uppleva det jag gjort. En slags kämparanda började växa i mig: det här skall jag klara av!
Det enda sättet jag kunde betala tillbaka alla pengar är om jag skulle vinna på lotto, men jag har nolltolerans vad gäller spel.
Själva fängelsetiden blev inte särskilt lång. Jag var på en sluten anstalt i en vecka innan jag flyttades över till en öppen anstalt. Där tillbringade jag två månader och resten av min strafftid bar jag fotboja.
I dag är fängelsedomen över, men skulderna finns kvar. Jag kommer troligtvis aldrig att kunna betala tillbaka pengarna. Det enda sättet jag kunde betala tillbaka alla pengar är om jag skulle vinna på lotto, men jag har nolltolerans vad gäller spel. Dessutom var jag tvungen att flytta bort från min älskade lilla hemort på grund av all skam och skuldkänsla.
Tyvärr insåg jag inte att spelet tog över mitt liv förrän nu efteråt. Jag känner att jag har tappat bort 4 år av mitt liv. Jag har förlorat mitt hem, arbete och hemort. Men jag har kvar mina barn och mitt liv. Det lyckades inte spelet ta av mig.